Aulen, Augustin og forsoningslæren
Vårt Land og en rekke aktører på «Verdidebatt», har i lang tid satt kritisk fokus på læren om at Jesus Kristus, Guds Sønn, sonet menneskehetens synder ved sin død på korset (objektiv forsoningslære). Noen støtter sin kritikk på Gustaf Aulens berømte bok fra 1930, «Den kristne försoningstanken» . Både i norsk og internasjonal debatt skapes ellers inntrykk av at Aulen mente at objektiv forsoningslære først dukket opp i tidlig middelalder med Anselm av Canterbury, mens oldkirkens tenkere kun forstod Jesu frelsesgjerning som kamp og seier over det onde. Her vil jeg problematisere denne tolkningen av Aulen. Med utgangspunkt i dette vil jeg så bidra med noen refleksjoner til forsvar for læren om stedfortredende soning (objektiv forsoningslære). Jeg vil dra noen veksler på Augustin, og vise hvordan hans tenkning er eksempel på at lære om stedfortredende soning gjorde seg gjeldende også i oldkirken. Vi skal ellers se at Augustin gir hjelp til å forstå Jesu død i lys av et perspektiv som synes å være oversett i vår tids forsoningsdebatt, nemlig treenighetslæren. For å myke opp en ensidig forståelse av oldkirkens forsoningslære, begynner vi med Aulen.
Når Aulen tolkes som antydet ovenfor, skapes inntrykk av at læren om stedfortredende soning er et brudd med alt hva oldkirken lærte. Dersom man leser hva Aulen faktisk skrev, vil man imidlertid se at han tenkte mer nyansert om dette forholdet. Selv om Aulen mente at klassisk forsoningslære dominerte i oldkirken, hevdet han at oldkirken også rommer eksempler på at Jesu død ble forstått som stedfortredende offer. Som eksempel på dette viser han særlig til Tertullian (Den kristne försoningstanken , 140). Skal man forstå Aulen, bør man ellers merke seg hans oppfatning av forholdet mellom Det gamle og Det nye testamentet. Aulen hevdet at GT gir et entydig grunnlag for objektiv forsoningslære, mens NT fører inn en frelseslære som radikalt bryter med GT og «judedom». NT forstår frelsen som kamp og seier, ikke som stedfortredende soning, hevdet Aulen, i det han skriver følgende om læretypen objektiv forsoning:
«Utan tvivel fanns det i det gamla testamentet gott om tankar, till vilka denne typ kunde anknytas. Dette gäller icke bara i fråga om en del här förekommande offerföreställningar. Det gäller också och framför allt i fråga om den ställing, som tanken på gudsförhållandet såsom ett rättsförhållande här intager. I sista hand är, trots på sine håll framtredände oförnekliga tendenser i annan riktning, även den gudomliga «nåden» och «barmhärtigheten» inordat i rättsordningens ram. Det är rätten, som säger det definitiva och avgörande ordet om Guds förhållande til värden. Vägen till Gud är först och sist lagens väg, och den blir detta blott i ännu högre grad ju mera tiden lider. Från denna synspunkt sett illustrerar det klassiske försoningsmotivet i det nya testamentet huru radikal brytningen mellan judedom ock kristendom i själva verket är». (Den kristne försoningstanken, 138)
Som vi ser, mente Aulen at det ble gjennomslag for en ny forståelse av frelsen i NT, og at dette innebar et brudd med GTs «gudsforestilling», og med en legalistisk forståelse av forholdet mellom Gud og mennesker. Dette viser at Aulen tenkte historisk dialektisk. For ham representerte klassisk og objektiv forsoningslære to tenkesett som bryter mot hverandre, både i Skriften og senere i oldkirken. Frelse forstått som kamp og seier skulle overvinne de gammeltestamentlige oppfatninger, og representerte i følge Aulen, en religiøs utvikling i tenkningen.
