Vägen tillbaka till Duraslätten

Vad har Duraslätten med ordets frihet att göra och vad är kännetecknande för händelsen på Duraslätten? (Dan. kap. 3)

På Duraslätten lät den tidens världshärskare, Nebukadnessar, sätta upp en gigantisk bildstod, inte som en staty för prydnad, utan för tillbedjan, en tillbedjan som krävdes av alla medborgare, hög som låg.

Endast tre män, Sadrak, Mesak och Abed-Nego, trotsade konungens påbud och stod rakryggade upp när alla andra böjde knä för denna bildstod. Vi bedrar oss själva om vi tror att detta endast var en historisk engångshändelse i en avlägsen forntid, den makten är i hög grad verksam i vår tid och den kommer att tillta i styrka ju närmare vi kommer den dag då den skall bli krossad av den sten, (Kristus, Dan.2:34-35) som denna världens byggningsmän har förkastat.

Det var inte bildstoden i sig som skulle tillbedjas, den var endast symbol för den makt som alla skulle böja sig inför. Den makten är denna världens ande, en makt som kräver likriktning av medborgarna, en makt som förväntar sig medborgarnas fulla lojalitet, en makt som endast godkänner dem som böjer knä inför denna världens ande, och framför allt, en makt som inte accepterar dem som tillhör den makten som inte är av denna världen, dem som tillhör ”stenriket”, som en dag skall krossa och ta över denna världens riken. Den makten är Kristus och hans maktövertagande är beskrivet i Dan.2:34-35.

Verdidebatts två steg tillbaka, den 16/8 och 12/12, innebär i praktiken att endast politiskt och religiöst ”korrekta” meningar publiceras. Det är en reträtt och en nederlagets väg, en väg som leder tillbaka, inte bokstavligt till Durasläten, men till den andemakt som då regerade och som nu, i den sista tiden tilltar i styrka, intill den blir slutgiltigt krossad.

Den rakryggade ande, som likt de tre männen på Duraslätten, stod emot denna världens ande, blir allt mer sällsynt, medan den ande som böjer sig blir allt vanligare.