Liberale muslimer, deres i all hensende perfekte Profet og steining.

Dette innlegget er basert på følgende:

Mitt innlegg Hva kan og bør diskuteres når det gelder Islam?;  at Basim Ghoslan i sitt innlegg om Hege Storhaug skrev: "Kan dere som ønsker svar av meg på andre temaer enn Hege Storhaugs grunnløse anklager mot meg og Rabita stille dem i egne tråder? Da kan vi holde diskusjonen ryddig", uten å reagere på min henvisning til min eksisterende tråd; og at jeg har fått en meget god oppfølging av det jeg legger til grunn for diskusjon i nevnte tråd.

Jeg kan nemlig vise til svensken Mohamed Omars innlegg 16. og 21. februar på detgodasamhallet.com.

Mitt diskusjonsgrunnlag var altså intervjuet med høyrepolitikeren Summer Ejaz, som er muslimenes representant i byens innvandrerråd og STL, Stavanger Aftenblad 11. desember.

"Du har erklært deg som en klar motstander av homofiles rettigheter? – Det går på min religiøse overbevisning. Jeg har min religion som konservative kristne har sin religion. Jeg kan ikke gi meg til å tolke det som står i Koranen og velge bort det ene eller det andre.

På spørsmålet – Hvordan stiller du deg til straffemetoder i sharia-loven, som for eksempel steining av kvinner og menn som har vært utro, svarte han ærlig;  "Det er ikke lover som kan brukes i Norge eller Vesten, ..:Jeg kan ikke som muslim ta avstand fra at dette er straffer som kan anvendes i islamske land ....... Før det skjer må det være innført full respekt for mennesker og menneskerettighetene r  " –Men du kan ikke ta avstand fra selve straffen, at man steiner folk for et forhold som utroskap? – Det høres selvsagt grotesk ut. Men du har USA, som dreper folk med giftsprøyter og elektrosjokk. Slik gjør de det der, men det er ingen som lar være å reise til USA for det. Jeg kan ikke ta avstand fra noe som står i Koranen. Det kan du ikke be meg om, sier Ejaz"

Med grunnlag i det Ejaz presiserte stilte jeg spørsmålet: Er denne troen uproblematisk for et fremtidige islampåvirket samfunn?

Jeg støtte på vegring og flukt fra mine spørsmål, et fenomen i det små her på Verdidebatt. Men nå har jeg fått kvalifisert hjelp og  løfting til et høyere nivå av nevnte Mohamed Omar. Hans beskrivelse av sin bakgrunn, som bør leses, avsluttes slik: "För det första var jag inte religiöst engagerad jämt och ständigt, jag var intellektuell och en ganska ovanlig muslim som läste romaner och funderade och tvivlade, och för det andra lärde jag mig enormt mycket som jag kan dela med mig av idag. Hur många svenskar har gått i Koranskola? Jag har gjort det. Hur många svenskar har fastat i månaden ramadan? Jag har gjort det. Hur många svenskar har suttit i ett ledigt samtal med en Al-Qaidajihadistist? Jag har gjort det. Hur många svenskar har deltagit i dervischernas danser? Jag har gjort det. Och så vidare".

Har fått det inntrykk at linking ikke så ofte blir lest, så jeg siterer her hans siste innlegg 21. februar; Har også det å anføre at mangel på reaksjon og debatt rettferdiggjør min hitsetting av denne hjelpen; kanskje han har lest Verdidebatt?:

I ett inlägg den 16 februari i år här på Det Goda Samhället förklarade jag varför det inte är helt lätt för troende muslimer att ta avstånd från stening som något barbariskt och förfärligt. De befinner sig i ett dilemma. Det är nämligen så att profeten Muhammed, i texter som både sunni- och shiamuslimer håller för äkta, lät stena kvinnor.

En troende muslim kan inte gärna kalla profeten Muhammed för barbar eller ens medge att han skulle ha gjort något fel. Enligt islamisk mainstreamteologi är Muhammed ofelbar och en absolut moralisk förebild i alla tider och på alla platser. Samtidigt är det många moderna muslimer som känner att stening är något hemskt. Vad ska jag följa, mitt samvete eller min religion? Vissa låtsas att den här samvetskonflikten inte finns, andra är medvetna om den men är tysta och hoppas att den ska försvinna av sig själv. Så har vi muslimer som erkänner att de här texterna finns och inte går att blunda för men menar att villkoren för att stena någon är så stränga att det i praktiken är omöjligt. Detta förändrar dock inte grundproblemet: man tror på en profet som lät stena kvinnor, som ansåg att detta straff var något gott.

Stening är alltså inte ett uttryck för ”extremism” utan finns i islams huvudfåra. Det är inget som bara talibaner eller jihadister tror på. En opinionsundersökning som utfördes av Pew Research Center år 2013 fann att 86 procent av muslimerna i Pakistan stödde stening, liksom 84 procent i Afghanistan, 81 procent av palestinierna, 80 procent av egyptierna, 65 procent av jordanierna och 57 procent av irakierna. Detta är alltså hela befolkningen, varav majoriteten är lekmän. Tittar man bara på de religiösa ledarna torde siffrorna vara högre.

Asim Qureshi är direktor för den islamiska så kallade ”människorättsorganisationen” Cage i Storbritannien. De är kända för att försvara muslimska terrorister, men aldrig muslimer som är offer för islamistisk förföljelse och diskriminering, som till exempel kvinnorna i Saudiarabien.

I mars 2015 deltog Asim Qureshi i BBC:s program ”This Week”. Han fick frågan om vad han ansåg om stening. Han vägrade att fördöma det. I stället svarade han: ”Jag är inte teolog”. Programledaren gav honom upprepade möjligheter att ställning mot steningsstraffet, men han vägrade.

Svaret ”Jag är inte teolog” avslöjar något viktigt. Att för en troende muslim handlar frågan om stening inte bara om det egna samvetet eller det egna förnuftet utan om teologi. Vad jag tycker om stening är inte relevant. Det rätta är vad Gud påbjuder, inte vad mitt hjärta känner eller vad min hjärna tänker. Det är också något som Koranen understryker: dina egna tankar och känslor kan leda vilse, följ därför Guds vilja. Teologerna, de lärda muslimerna, har att ur texterna ta reda på vad Gud vill.

Denna självtukt, att fast det tar emot göra vad Gud påbjudit, kräver en ansträngning som ibland kallas ”det inre jihad” eller jihad al-akbar, det större jihad, eftersom den av vissa räknas som större än den yttre jihad som förs med vapen. Det inre jihad är ju en förutsättning för den yttre då människan är bekväm och föredrar att sitta kvar hemma framför att dra ut i krig och kanske dödas.

Expressen-krönikören Bilan Osman är troende sunnimuslim och skriver inte sällan om islam och mångkultur. Den 17 februari kontaktade jag henne på Twitter och frågade om hon ansåg att stening var fel. Hon svarade ungefär som Asif Qureshi på Cage: ”varför inte ställa den frågan med någon som typ sysslar med teologi eller liknande?”

Jag fortsatte att försöka få ett svar på min fråga, men hon undvek den och blev sedan helt tyst. Och Bilan Osman är ingen taliban eller jihadist. Hon är en vanlig troende muslim. Ändå är det så svårt för henne att bara rakt av fördöma stening. Det är för att hon vet att profeten Muhammed, enligt texter som hålls för äkta av mainstreammuslimer och som så mycket av religionen är beroende av, lät stena kvinnor.

Bilan Osman har säkert en egen uppfattning om saken. Jag tror att om hon fick se en kvinna bli stenad till döds skulle hon bli lika förfärad och förtvivlad som vilken annan människa som helst. Men hon tycks inte kunna förmå sig att ge uttryck för denna känsla öppet. Tabut mot att kritisera profeten Muhammed är för starkt."

Til slutt her vil jeg si: Akkurat dette er helt tilstrekkelig for en problemanalyse. Det bringer oss ut av en masse tåkeleggende og avledende snakk. Dersom en muslim ikke tar en klar og kategorisk avstand til dette grusomme og barbariske, er han/hun - direkte eller indirekte - en potensiell ekstremist og terrorist. Er det noen som motsier denne konklusjonen?